Att få besked om att sitt barn kanske inte överlever.

Att få besked om att sitt barn kanske inte överlever.

Igår var det ett år sedan jag plussade. Jerry stod i köket och fixade morgongröten och jag smög in på wc för att ta testet. Såklart var det ett sådant Clear blue digital som redan kan visa positivt i vecka 1-2. För så nyfiken var jag. Varför vänta längre liksom? Det var just det som det stor på stickan Gravid Raskaana 1-2. Sen gick jag in till köket och visade den åt Jerry. Vi sa inget. Vi kramades. Jag la mej ner på sängen lite i panik och undrade vad ska jag göra nu?! Hur gick det såhär snabbt ?! Vi var glada och såklart var var det jätte spännande.

Fram till 12 graviditets veckor är det störst risk att få missfall. Under den tiden försökte jag lugna mig själv med att om det blir missfall så är det meningen. Då är något fel och bebisen skulle heller inte klara sig efter födseln. Att missfall var ett naturligt sett av kroppen att göra sig av med foster som inte skulle klara sig utanför livmodern. Det fungerade bra att tänka så för mig i alla fall.

 

”Om det blir missfall så är det meningen. Då är något fel och bebisen skulle heller inte klara sig efter födseln.”

 

Veckorna gick. Mitt i allt var vi redan i 20 graviditets veckor och det var dags för det andra ultraljudet. Det var nu som det skulle kollas så att allt var bra där inne, att alla mått stämmer med det normala så att säga. Allt såg bra ut, men läkaren ville ha in mig igen efter några veckor för säkerhetsskull. Vi gick på kontrollen och en vecka efter det blev vi skickade till Åbo för kontroll. ”Det är säkert inget farligt men de finns en expert där som vi vill att ska kolla” Väl i Åbo när jag legat på britsen i nästan en timme om inte mera så berättar läkaren och barnkardiologen att vi måste till Helsingfors. Man såg redan nu att fostret hade ett hjärtfel och läkaren berättade att detta kunde vara allvarligt.

19 Juni 2017 nästan ett halv år sedan så ligger jag på britsen i Helsingfors. Barnkardiologen nynnar för sig själv medan han koncentrerar sig på skärmen. När han är klar säger han ”Det ser inte bra ut. Det finns en risk att barnet inte överlever en förlossning.” Han säger också att det endast hittas liknande hjärtfel 2-3 gånger om året i Finland och att de inte har mycket erfarenheter av såna. Han berättar att barnet måste födas med kejsarsnitt och att han inte ens vågar säga hur stor chansen är att barnet överlever. Sen gick vi två månader och väntade, ovetande om våran lilla bebis skulle överleva förlossningen. Såklart gick vi på kontroller, ofta. Allt såg bara ”likadant ut” och vi måste vänta och se.

 

”Det ser inte bra ut. Det finns en risk att barnet inte överlever en förlossning.”

 

Det här är inget jag eller vi berättat åt många. Det är bara för att vi inte ville eller orkade bära på någon annan oro. Vi orkade just och just med våran egna. Vi övertalade oss att det kommer gå bra. Vi berättade också åt dem som visste att vi åkte fram och tillbaka mellan Helsingfors att det kommer gå bra. Och det gick bra.

 

”Vänta på dagen som antingen kommer bli den bästa i ens liv, eller den sämsta.”

 

Men att få ett sådant besked, att ens bebis kanske inte överlever. Bara de som har varit med om det kan förstå hur det känns. Och att sedan gå med barnet så nära sig hela tiden och vänta. Vänta på dagen som antingen kommer bli den bästa i ens liv, eller den sämsta. Många upplevde mig nog som stark under den här tiden och det var jag. Idag skulle jag nog inte vara lika stark. Som de fösta 12 veckorna intalade jag mig själv att överlever han inte, då är det inte meningen att han ska göra det heller. För då kommer han inte klara sig i ett normalt liv.

Varför jag väljer att skriva ett inlägg om detta idag är för att jag äntligen är redo. För att jag vet att folk funderar vad som pågick och fortfarande pågår. För dem som får samma besked som mig. Och för att visa att det kan gå bra.

8 thoughts on “Att få besked om att sitt barn kanske inte överlever.

  1. Jo det är svårt att tänka tillbaka på den tiden. Idag förstår jag inte kur jag klarade av att vara så stark. jag hade väll så starka moderskännslor då anntar jag. <3

  2. Precis som du skriver är det så svår balans med att ha barnet (eller för oss då, barnen) närmast hjärtat hela tiden medan hjärnan jobbar för fullt för att hantera ”vad som kan hända” – och att ha lyckan att få den bästa dagen, tacksamheten! <3

  3. Det måste ha varit väldigt svårt att få höra de orden. Kan inte ens föreställa mig. Men jag är glad att det gick bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *