JenniVillanen

Vet ni, det senaste året har jag sprungit konstant på sjukhuset. Förra januari hade jag tid till neurologen och sen fick vi tid till genetiker, jag tog DNA-tester och ultraljud på njurarna. Sen är det alla rådgivnings besök, läkarbesök och ultraljud som kom med graviditeten. När Neo föddes fortsatte läkarbesöken i en intensiv fart, men som nu sakta håller på att avta.

Förra veckan var jag på magnetröntgen och EEG undersökning och idag hade jag tid till neurologen. Vet ni vad han sa? Han sa ”Jenni, vi stänger boken här och nu.” Ni kan inte ana hur lättad jag är!

Jag har gått på mediciner sen jag var sju år, när jag var 14 år och gick skriftskolan började jag må väldigt dåligt av dem. Jag slutade ta mina mediciner mot epilepsi. Jag försökte flera gånger börja ta dem på nytt, men för varje gång började jag må sämre. Jag kände inte igen mig själv, folk runtomkring mig kände inte igen mig. När jag då sa till min neurolog att jag ville byta medicin fick jag svaret ”Nej, den här medicinen fungerar på dej. Det är den bästa medicinen om man tänker på kommande graviditeter osv.” Jag var då 16-17 år och hade inga alls planer på att bli gravid. Så jag slutade, slutade äta medicin och ljög på kommande kontroller att jag tagit dem. De var fel av mig, men tänkte de inte lyssna på mig så tänkte jag inte lyssna på dem.

Förra januari vid neurologen, en neurolog jag aldrig träffat förr, kastade jag alla korten på bordet. Jag är gravid, jag äter inte medicin och har inte gjort det på 6 år heller, jag tänker inte fortsätta på den medicinen som skrivs ut till mig och jag tänker inte börja på någon ny nu heller under graviditeten. Och för första gången satt den en person som förstod mig på andra sidan bordet. Han sa ”okej”. Han satte sig inte emot mig och ställde inga dömande följdfrågor.

Vi kom överens om att vi träffas om ett år igen. Idag gick jag dit igen, nervös. Jag hade ställt in mig på att det skulle sitta en dömande man på andra sidan bordet som det alltid har gjort. Men där satt samma glada man som jag träffade för ett år sedan. Han berättar svaren för EEG undersökningen och visade och förklarade magnetröntgen bilderna. ” För vissa är detta en sjukdom och för andra är det vara en egenskap” sa han. Idag fick jag alltså beskedet att jag får sluta gå på årliga kontroller och jag behöver inte börja med några nya mediciner!

Är jag nu friskförklarad? Nej, det är jag inte. Min sjukdom sitter i generna, jag kan inte bli frisk från den. Men för tillfälle stör den inte mig och den behöver inte följas upp mera. Vi kom överens om att jag tar kontakt om det visar annat.

Idag är jag så glad! Det känns verkligen som att allt håller på att vända mot det bättre nu.

Oj så mycket fina kommentarer jag fick igår. Tack snälla ni. Dethär var jag inte alls berädd på.

Jag fick också frågor om hur Neo mår nu och det tänkte jag snabbt kommentera här. Neo mår bra, vi går fortfarande på kontroller med jämna mellanrum. Under graviditeten gick vi med två veckors mellanrum, när han föddes med en månad mellan kontrollerna. Nu är han fyra månader och allt är fortfarande stabilt. Vi har läkartid på lördag och för hoppnings vis kan vi minska i kontrollerna till varannan månad istället. Han mår alltså bra, eller så bra som han kan må.

Har ni frågor får ni gärna ställa dem, antingen här på bloggen eller privat (man kan skicka meddelanden till mig på min facebook sida). Vill du annars bara höra av dig och prata går det också.

Eftersom jag inte bloggar mycket on Neo kan jag länka relevanta inlägg här:

• Här är inlägget jag skrev i vecka 34 om min graviditet LÄNK
• Ett inlägg om hur jag kännde att pendla mellan Vasa och Helsingfors LÄNK
• Jag har också skrivit ett inlägg om varför neo inte synns på min blogg LÄNK
• Sen sista inlägget jag vill länka till är efter förra helsingfors besöket LÄNK

Igår var det ett år sedan jag plussade. Jerry stod i köket och fixade morgongröten och jag smög in på wc för att ta testet. Såklart var det ett sådant Clear blue digital som redan kan visa positivt i vecka 1-2. För så nyfiken var jag. Varför vänta längre liksom? Det var just det som det stor på stickan Gravid Raskaana 1-2. Sen gick jag in till köket och visade den åt Jerry. Vi sa inget. Vi kramades. Jag la mej ner på sängen lite i panik och undrade vad ska jag göra nu?! Hur gick det såhär snabbt ?! Vi var glada och såklart var var det jätte spännande.

Fram till 12 graviditets veckor är det störst risk att få missfall. Under den tiden försökte jag lugna mig själv med att om det blir missfall så är det meningen. Då är något fel och bebisen skulle heller inte klara sig efter födseln. Att missfall var ett naturligt sett av kroppen att göra sig av med foster som inte skulle klara sig utanför livmodern. Det fungerade bra att tänka så för mig i alla fall.

”Om det blir missfall så är det meningen. Då är något fel och bebisen skulle heller inte klara sig efter födseln.”

Veckorna gick. Mitt i allt var vi redan i 20 graviditets veckor och det var dags för det andra ultraljudet. Det var nu som det skulle kollas så att allt var bra där inne, att alla mått stämmer med det normala så att säga. Allt såg bra ut, men läkaren ville ha in mig igen efter några veckor för säkerhetsskull. Vi gick på kontrollen och en vecka efter det blev vi skickade till Åbo för kontroll. ”Det är säkert inget farligt men de finns en expert där som vi vill att ska kolla” Väl i Åbo när jag legat på britsen i nästan en timme om inte mera så berättar läkaren och barnkardiologen att vi måste till Helsingfors. Man såg redan nu att fostret hade ett hjärtfel och läkaren berättade att detta kunde vara allvarligt.

19 Juni 2017 nästan ett halv år sedan så ligger jag på britsen i Helsingfors. Barnkardiologen nynnar för sig själv medan han koncentrerar sig på skärmen. När han är klar säger han ”Det ser inte bra ut. Det finns en risk att barnet inte överlever en förlossning.” Han säger också att det endast hittas liknande hjärtfel 2-3 gånger om året i Finland och att de inte har mycket erfarenheter av såna. Han berättar att barnet måste födas med kejsarsnitt och att han inte ens vågar säga hur stor chansen är att barnet överlever. Sen gick vi två månader och väntade, ovetande om våran lilla bebis skulle överleva förlossningen. Såklart gick vi på kontroller, ofta. Allt såg bara ”likadant ut” och vi måste vänta och se.

”Det ser inte bra ut. Det finns en risk att barnet inte överlever en förlossning.”

Det här är inget jag eller vi berättat åt många. Det är bara för att vi inte ville eller orkade bära på någon annan oro. Vi orkade just och just med våran egna. Vi övertalade oss att det kommer gå bra. Vi berättade också åt dem som visste att vi åkte fram och tillbaka mellan Helsingfors att det kommer gå bra. Och det gick bra.

”Vänta på dagen som antingen kommer bli den bästa i ens liv, eller den sämsta.”

Men att få ett sådant besked, att ens bebis kanske inte överlever. Bara de som har varit med om det kan förstå hur det känns. Och att sedan gå med barnet så nära sig hela tiden och vänta. Vänta på dagen som antingen kommer bli den bästa i ens liv, eller den sämsta. Många upplevde mig nog som stark under den här tiden och det var jag. Idag skulle jag nog inte vara lika stark. Som de fösta 12 veckorna intalade jag mig själv att överlever han inte, då är det inte meningen att han ska göra det heller. För då kommer han inte klara sig i ett normalt liv.

Varför jag väljer att skriva ett inlägg om detta idag är för att jag äntligen är redo. För att jag vet att folk funderar vad som pågick och fortfarande pågår. För dem som får samma besked som mig. Och för att visa att det kan gå bra.

Idag 29.11 2017 bryter vi tystnaden. Över 6000 kvinnor skrev under och över 800 berättelser delades. 

Gå in på http://www.astra.fi/dammenbrister/ <- länk.

En gång i timmen publiceras 4 berättelser som dessa modiga kvinnor delat med sig av. Läs dem. Tänk efter. Nu ändrar vi på saker.

Kom i håg, det händer närmare än du tror. Det kan vara din dotter, din flickvän, din sambo, din kompis eller till och med din mamma.

Söndag 26 november. Jag är trött. Idag vaknade vi kl 07 av att inte Neo hade väckt oss ännu, när han sedan vaknade fick han mat på tuttflaska och Jerry åkte till jobbet. Jag och Neo somnade om och vaknade halv tolv. Jag har frågat Jerry säkert 22 gånger hur han jobbar imorgon för jag minns inte vad han svarar.

Nästan hela dagen har jag legat i sängen, trött och med sjuk mage och rygg pga mensvärk. Det ända jag orkat göra idag är att klippa en Youtube video som kommer upp i morgon och nu på kvällen hämta lite fisk från mamma som moffa fiskat. Jag är så trött så jag minns heller inte vad vi pratade hos mamma.

Ännu tröttare blir jag när jag kollar på nästa vecka i min kalender.

• Måndag – Mamma barn träff vid rådgivningen i Smedsby. Jag vill inte åka, jag vill inte prata om mina graviditets och förlossnings upplevelserr. Jag känner att de har varit tillräckligt jobbiga för mig redan och jag skulle gärna glömma bort en del
• Tisdag – Neo har fysioterapeut, igen.
• Onsdag – Sitter vi i bilen halva dagen för vi kör ner till Helsingfors
• Torsdag – Dagen kommer spenderas där på barnkliniken hela dagen
• Fredag – Vi kör hem halva dagen, förhoppningsvis via Ikea!
• Helgen – Tänker inte planera in något alls. Det ända som ska planeras in då är hemma mys. För mig själv, Neo och Jerry.

Jag inser nu att det säkert låter som att jag är trött pga Neo när man ser nå min kommande vecka. Men vet ni, jag är mera än gärna trött får att han ska må bra. Men jag tror jag håller på landar efter min graviditet nu, för som jag sa var den inte alls lätt. Men vi kan prata mera om den sedan!

Nu ska jag äta kvällsmål och lägga mig i sängen för att gå och sova. Kram.